Magnina

Dom sista andetagen, dom som man tar när man egentligen redan är död, snart är det Magnhild som tar dom.
Underbara Magnhild, min styvpappas mor. Min extra extra farmor/mormor. Nu ligger hon där i Norge bland nära och kära och väntar på att få somna in. Vad tänker man då? Får man ett plötsligt behov av att göra saker som blev ogjorda? säga saker som blivit osagda? Får kanske även en okristen ett oväntat behov av att vända sig till Gud och få förlåtelse? (om nu gud finns)

Ja det vet man väl kanske inte förrän man själv ligger där... o väntar.
Jag är lite i chocktillstånd tror jag, även om jag visste att hon är gammal och att hon mått sämre och sämre.
Jag har ju inte haft henne i mitt liv så länge, det är 3 år nu, men ändå så har jag fått ett starkt band till henne. Hon är en klipsk och kvicktänkt äldre dam minsann, och skojig som få! Hon kommer bli oerhört saknad!

Mamma som är där hos Magnhild med Torgeir och hans syskon säger att hon verkar lugn och tillfreds med att hon kommer dö, det är ju iaf skönt.. Hon verkar inte ha ont alls utan är bara så väldigt väldigt trött.. Och hon känner att hon är redo att möta hennes kärlek igen, Torgeirs pappa.
Men oj så tomt det kommer bli, hon är så klämkäck och härligt ärlig!
Där är en dam som inte sockrar på, utan hon säger precis som hon tycker!
Det gillar jag, och det är skönt att hon fick behålla sitt medvetna jag. Även om vissa saker försvann med en stroke för några år sedan så har hon ändå haft fina sista år.

Jag önskar att jag fick ge henne en sista kram..


Älskade Trondheim, älskade Tröndelag, Magnhilds hem.