Magnina

Idag är det exakt 2 år sen min älskade Polka sprang vidare till Trappalanda.
Jag är helt förbluffad över hur fort tiden har gått. Hela 2 år utan min vän. Polka var en stjärna på alla sätt och vis, en väldigt envis stjärna förvisso, men ändå en klart lysande stjärna och då var hon min bästa vän. Det är ett otroligt stort tomrum som hon lämnade efter sig. Jag kommer alltid minnas henne, och dagen då jag åkte för att titta på henne kommer jag ihåg som att det var igår. Hon var då i Ragunda, och när vi rullade upp på infarten och såg henne där i hagen så visste jag med en gång att vi hörde ihop. Hon var precis allt som jag hade drömt om! Ett otroligt vackert svart Welsh Cob sto med yvig tjock man och vågig svans, hon var underbar! Sen när jag satte upp och fick provrida så hade jag redan bestämt mig, men efter att jag hade provat på hennes vägvinnande galopp så fanns det ingen återvändo, jag har aldrig känt på en sån underbar galopp som hon hade. Mamma visste med en gång att det inte skulle gå att få mig därifrån utan den hästen så vi gjorde upp och tog med henne hem nästa vecka. Och jag lovade att hos mig skulle hon få vara tills hennes dagar är slut, och när det är dags skulle hon få beta på en grön äng med alla hon älskar omkring sig, och när det händer så skulle hon äta allt det godaste hon visste ur en stor hink så hon inte skulle märka av vad som hände. Och så fick det också bli, och trots allt, trots skuldkänslorna så känns det ändå bra att jag kunde hålla det löftet. I 8 år var hon hos mig tills att hon var 27 år och efter lång vila vi förstod inte skulle läka i benet igen. Hon skulle inte få springa mer, hon skulle inte få hoppa mer och inte busa.. Hon skulle inte få vara Polka mer.. Hon skulle ha dött av sorg tillslut. Då kändes det som en mycket mer elak gärning att låta henne tyna bort sakta sakta i en liten sjukbox/hage i 2 år minst. Men jag har fortfarande såna skuldkänslor för att jag inte försökte ännu längre att läka hennes skada. Trots att jag vet att Polka skulle ha mått dåligt av att ha det så ännu längre. Egentligen är det bara egoistiskt av mig att tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Jag saknar ju henne så hemskt mycket, jag saknar hennes pussar och gos, jag saknar hennes ljuva gnäggning, jag saknar hennes bus, jag saknar hennes otroliga galopp, hennes uttrycksfulla ögon... hennes otroligt söta varma mule... Min vackra Polka... Det finns INGEN som hon.


Bilder från hennes sista dagar ute i Oviken där hon nu ligger begravd.

Usch så jag önskar att jag kunde få henne tillbaka.
Jag skulle ge allt för att få se henne igen, frisk och stark.. och lycklig