Magnina

Jag har fortfarande inte lyckats somna å nu är klockan över 6. Hur ska det här gå? Jag tittade på Dagboken flera gånger ikväll/natt och grät å grät, för det är en sån film som man bara bölar av. nu när jag klev upp sista gången så tog jag och tittade på sista scenerna på filmen igen, det är så sorgligt, så hemskt.. När hon faller tillbaka i sin demens och inte längre ser vem mannen som står framför henne är, hon känner inte längre igen den man som hon har älskat och levt med sen så många år tillbaka. Tänk smärtan att se nån försvinna ifrån en sådär, dom finns kvar i det fysiska men den personen som man älskar bara försvinner och hon/han kan inte längre känna igen vem man är. Det får mig att minnas farmor.. Usch va jag saknar farmor.. hon var en sån underbar farmor. Alltid så snäll, alltid så kramgo och hade alltid tid för att spela piano och sjunga ihop med sina barnbarn. Hon förtjänade inte att sluta som hon gjorde, jag önskar så att hon hade kunnat få ha kvar sin fulla tankekapacitet in i slutet. Men för henne blev det så att meningar och ord ramlade bort. Hon började på en tanke som hon ville förmedla, men så ett eller två ord in i meningen så försvann det bara, hon var så förtvivlad, hon ville så gärna berätta saker för oss, vi kände allihopa hennes frustration över att inte kunna tala om för oss hur hon kände. Men sen när hon låg på dödsbädden så klarnade det igen, sista timmarna som hon låg där med pappa vakandes brevid så kunde hon prata igen som förut, hon kunde få minnas den fina tiden och de minnen som hon och pappa delade. Och hon hade verkat så lättad, så lycklig i sin sista stund, för hon hade äntligen fått talat om för pappa hur mycket hon älskade honom återigen, en sista gång. Jag tror att det är så, att när man ligger där och väntar på döden, så tror jag att man får en chans att göra allting bra, få säga det man har osagt, att man får en chans att bli tillfreds med sig själv och omgivningen.
Jag hoppas innerligt att man får träffa alla dom som har gått bort sen när man dör.. Det är det enda hoppet jag har just nu, att jag får träffa mormor, farmor, farfar, morfar, Krusa, Polka, Freja och alla andra som lämnat oss. Vad ska jag annars hålla fast vid? Sen när nån till närstående går bort, hur skulle jag annars klara av att aldrig mer få återse honom/henne om jag inte får tro att jag träffar dom igen sen? Nä jag måste tro att man får träffa dom igen, både djur och människor.

Och sen det där andra, det där som vägrar att lämna mig, det har tagit så många dagar ifrån mig, och så många nätter har jag blivit sittandes vaken för att dom där typerna spökar för mig så fort jag sluter ögonen. Dom har tagit så mycket från mig, men jag vill inte ge dom hela mitt liv. Den låga självrespekten har gjort att jag nu inte kan hantera situationer som jag brukar. Jag kan inte göra det som är bäst för mig, jag gör sånt jag inte förstår. Och jag sårar dom som jag bryr mig om.. Jag kan inte lita på nån, inte mig själv, inte nån.
Jag undrar när jag egentligen ska komma förbi det här?