Ett brev
Sedan fick jag lite brev ifrån unicef och Läkare utan gränser där dom skrev hur mycket nytta jag gör med de pengar jag skickar varje månad. Sånt är ju alltid skoj att veta, men jag skulle hellre vilja att de sparar pengarna det kostar att berätta allt sånt för mig till att göra ännu mer nytta istället. Men men...
Slutligen ser jag ett platt brev ifrån Östersunds Sjukhus..
"Bästa Nina."
När ett brev börjar på det sättet så vet man att det inte kan vara goda nyheter...
Fortsatt läser jag i brevet att det cellprov jag lämnat på nytt visar på ett osäkert resultat och att det finns risk för cancer. Jag måste därför komma till kvinnokliniken och lämna ytterliga cellprov samt små bitar från livmodertappen.
Jag visste det.. innerst inne så visste jag det. Visst, jag ska bara dit på provtagning igen, men jag vet att det är cancer. Eller ja ok ok, det här är ett brev som säkert många tjejer får, och dom flesta visar säkert på att det inte är cancer, men jag bara känner det. Vilket gör mig ledsen, om det är så att jag har det så blir jag ledsen, inte så mycket för att jag är rädd för döden eller så. Utan för att jag ju knappt har fått hjälpa nån än, jag har ju inte fått åka ut i världen och hjälpa de människor och djur som verkligen har det svårt än. Det gör mig mest ledsen, för tänk om mitt liv har varit förgäves? När jag väl får åka ut i världen och göra nån nytta så är ändå mina dagar slut. Ja det är det som suger mest med ifall det vore cancer. Det och att jag skulle vilja få gå igenom alla olika stadier i livet med mina vänner och mina familj. Jag vet jag vet, jag tar ut lite väl mycket i förskott.. Men sån är jag.
Allt det här har iaf fått mig att uppskatta saker och ting lite mer. Och några saker som jag älskar, det är film och musik, och ännu mer när man slår dessa ihop. Som "Sound of music" t.ex. Den här lilla sången får mig alltid lite extra tårögd. "My Favourite Things"
Jag skulle också ta ut det i förskott och anta det värsta. Det är nästan bäst att anta det värsta för då finn chansen att man blir glatt överraskad. Eller hur jag nu ska uttrycka mig.
Men jag tänker hoppas, hålla tummarna och önska att allt blir bra. Och när jag kommer hem om ca 20 dagar tycker jag att vi ska kramas.
Får verkligen hoppas att det inte är cancer! Du är en stark tjej nina, du klarar det här! Finns för dig om du vill prata elle umgås! Kram Sara
Positivt tänkande Nina, de löser det mesta:)
Finns här för dig Nina! Varma kramar Johanna
Tack tjejer, det betyder mycket att veta att jag har er. Det ska nog ordna sig. KRAM
Men hjärtat! Så jäkligt får det bara inte vara! Du ska se att biopsin visar att allt är lugnt. Och även om det skulle vara cancer så går det att lösa, man kan få barn och leva livet som vanligt efteråt (har frågat skolsköterskan). Men det är INTE cancer, för det har jag bestämt!