Nu är det minsann dags att jag skriver igen!
Eller vad säger ni?
Jag vet att min kära pojkvän tycker att jag ska skriva hur fantastisk han är. Så nu gjorde jag det. ;) Hihi
Och jag vet att några iaf av mina vänner vill att jag ska skriva hur det gått med senaste cellprovet. Så jag får väl meddela om att jag inte har fått svar än från sjukhuset vilket oroar mig lite, det har aldrig tagit såhär lång tid för dom att berätta om dom hittat nåt eller ej. Lite läskigt, men det ska nog gå bra.
Hälsan i övrigt är lite upp och lite ner, jag mår himla bra ena stunden och mår inte alls så bra nästa stund. Men jag tror att det beror på all stress jag känt sista tiden. Det är bra att magen säger ifrån när det blir för mycket, senast i början av veckan hostade jag blod när det var förmycket. Så då la jag helt enkelt det mest jobbiga jag hade framför mig på hatthyllan och läser istället om den kursen nästa termin, och genast kände jag mig mycket friare eller hur jag ska säga. Det var sån otroligt befriande känsla att inte känna pressen av att jag MÅSTE fixa den där tentan, för jag kunde det ju inte.
Jag tror jag skulle behöva umgås mer med mina vänner, hitta på saker, resa kanske, ha tjejmiddagar och snacka om sånt som tjejer kan bäst. Jag älskar att umgås med min pojkvän och han är verkligen världens underbaraste, det är mycket tack vare honom som jag ändå håller mig ovanför vattenytan och skrattar så mycket som jag ändå gör. Men han är ingen tjejkompis, och det finns saker som bara ens väninnor kan.
När jag ändå pratar om Björn så ska jag passa på att säga att jag aldrig har varit mer kär i honom och älskat honom mer än vad jag gör nu, efter 5 månader. För varje dag som jag får vakna upp brevid honom, får kramas med honom, får vila i hans trygga famn när allt känns hopplöst, får skratta av hans galna upptåg. För varje dag så ser jag nånting mer med honom som jag bara älskar. Han är en alldeles underbar kille och jag är så tacksam att jag har honom i mitt liv.
Så är det med det.. jag har hittat min plats i livet, den är precis intill Björn.
Nä nu ska jag ta och pallra mig upp till stallet och träna lite hoppning, ska bli skoj. :)
Vi hörs (snart)
Föresten tjejer, är inte min storebror Lars himla stilig? *blink blink*
Jag vet att min kära pojkvän tycker att jag ska skriva hur fantastisk han är. Så nu gjorde jag det. ;) Hihi
Och jag vet att några iaf av mina vänner vill att jag ska skriva hur det gått med senaste cellprovet. Så jag får väl meddela om att jag inte har fått svar än från sjukhuset vilket oroar mig lite, det har aldrig tagit såhär lång tid för dom att berätta om dom hittat nåt eller ej. Lite läskigt, men det ska nog gå bra.
Hälsan i övrigt är lite upp och lite ner, jag mår himla bra ena stunden och mår inte alls så bra nästa stund. Men jag tror att det beror på all stress jag känt sista tiden. Det är bra att magen säger ifrån när det blir för mycket, senast i början av veckan hostade jag blod när det var förmycket. Så då la jag helt enkelt det mest jobbiga jag hade framför mig på hatthyllan och läser istället om den kursen nästa termin, och genast kände jag mig mycket friare eller hur jag ska säga. Det var sån otroligt befriande känsla att inte känna pressen av att jag MÅSTE fixa den där tentan, för jag kunde det ju inte.
Jag tror jag skulle behöva umgås mer med mina vänner, hitta på saker, resa kanske, ha tjejmiddagar och snacka om sånt som tjejer kan bäst. Jag älskar att umgås med min pojkvän och han är verkligen världens underbaraste, det är mycket tack vare honom som jag ändå håller mig ovanför vattenytan och skrattar så mycket som jag ändå gör. Men han är ingen tjejkompis, och det finns saker som bara ens väninnor kan.
När jag ändå pratar om Björn så ska jag passa på att säga att jag aldrig har varit mer kär i honom och älskat honom mer än vad jag gör nu, efter 5 månader. För varje dag som jag får vakna upp brevid honom, får kramas med honom, får vila i hans trygga famn när allt känns hopplöst, får skratta av hans galna upptåg. För varje dag så ser jag nånting mer med honom som jag bara älskar. Han är en alldeles underbar kille och jag är så tacksam att jag har honom i mitt liv.
Så är det med det.. jag har hittat min plats i livet, den är precis intill Björn.
Nä nu ska jag ta och pallra mig upp till stallet och träna lite hoppning, ska bli skoj. :)
Vi hörs (snart)
Föresten tjejer, är inte min storebror Lars himla stilig? *blink blink*
Kommentarer
Trackback